Alla talar om varvet...

Maken är en Göteborgsvarvare. Men tyvärr stukade han foten riktigt grymt i påskas. En fulfulful stukning, mitt i uppladdningen till Gbg-varvet. Visste inte vem jag tyckte mest synd om, makens fot eller maken. Varvet var ju liksom kört då och där, vid en lurig trottoarkant i en park på väg till bussen.

Veckorna gick. Foten läkte sig i snigeltakt, Varvet närmade sig i löptakt. Maken provade att springa efter en månad, jodå, foten höll hyfsat. I fem (5!) km. Maken provade att springa igen. Avbröt efter 4 km. Varvet kändes än mer totalkört. Efter att ha sprungit alla Varv sedan 2004 var det dags att kasta in handsken i år. I mån sprang maken 7 km i skogen. Kändes helt ok. Cyklade i Gbg mellan huset och jobbet, såg de blå strecken växa fram. Maken började prata mer och mer om hur trist det var att missa loppet i år. Jag höll med. 

Imorse, vid 10.30-snåret, var det dags igen. Vädret var perfekt. Foten ok. Konditionen ok pga all cykling, benen stumma efter densamma. Maken vacklade. Startbeviset fanns ju ändå där, starttiden knappa tre timmar bort. Vi pratade om saken, jag undrade hur illa det kunde bli om han trots allt hade sprungit Varvet idag. Fast det går ju inte! Inte 21 km med den uppladdningen, och den foten! sa vi till varann. Ingen av oss lät helt övertygade. Maken blev tyst. Sedan kom det:

-Äh vad f*n, det är klart jag ska springa! Jag får väl promenera om det blir illa. Eller småjogga. Och bara ha kul!

Så vi fixade ordning allt, stressad irrationell make och lugn rationell yours truly. Han kom iväg. Vi kom iväg till vår supporterplats, dottern och jag. Där vi alltid är, dottern i sitt träd och jag på gräset. Maken sprang. Såg glad och inspirerad ut när vi sågs efter halva loppet. Foten höll. Maken höll. Tiden blev mycket bra, med tanke på uppladdningen. Och kul hade han, trots trädstocksstumma ben de sista km. 

Min hero <3