Igår hittade jag ett par coola solglajjor till dottern, i en affär som jag mycket sällan går in i, tycker mest de säljer krafs. Efter gårdagen är det nog högst otroligt att jag sätter min näsa där igen. Affären börjar på N och slutar på ie. Däremellan kommer ell.
Hursomhaver, yours truly tågar glad och nöjd fram till disken och ska betala. Frågar lite käckt efter ett litet paket till ovannämnda glajjor. Följande konversation utspinns:
- Kan jag få ett litet paket?!
- Nej tyvärr, det har vi inte. Men du kan få köpa en fin presentpåse om du vill, just nu har vi rabatt på dem. Är det till en kille eller tjej?
(Här blir yours truly helt ställd. Tänker minsann inte svara på det, än mindre köpa en presentpåse. Inte efter det svaret iaf!)
- Nejtack, jag tar dem som de är då!
(Expediten grejar, jag kan inte vara tyst längre)
-Fast egentligen spelar det ju absolut ingen roll om det är till en tjej eller kille. Det är väl viktigare vad man tycker om för stil?
-Ja, jo, i och för sig. Så är det väl. Men det brukar vara lättast att börja så, så kan man ju fråga sedan vad barnet tycker om.
(Jag inser att det är svårt att nå fram här, men försöker)
- Eller så kan du ju göra tvärtom, fråga först om barnet tycker om. Typ, bilar eller dockor?
(Här försöker jag le och se trevlig ut, skämta lite nästan, för att inte expediten skulle bli kränkt eller tillrättavisad)
-_______*inget svar*
-Tack! Hejdå.
-Hejdå!
När jag gick kände jag hur de två bakom disken var på väg att sucka över mig, och säkert kalla mig både ett och annat. Inget jag brydde mig om direkt, var mest nöjd att jag sa till. Även om det blev
lite mesigt och uddlöst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar