Ansiktsblindhet #3

Jo, alltså. Min ansiktsblindhet har tagit sig många pinsamma vändningar. En av dem skedde 1992, ca två år innan jag och maken blev tillsammans. Min kära syster hade nyligen blivit tillsammans med en kille (hennes nuvarande make), och nu skulle jag hänga med henne på en förfest. Förfesten var hos en kille jag aldrig träffat tidigare, det enda jag visste om honom var att han hade en söt tjej. Väl där klev vi in i ett av de stökigaste kök jag och syrran skådat, jag kommer ihåg den överfulla skräppåsen...Min tanke var då "stackars tjej, en sån kille skulle jag aldrig kunna vara tillsammans med!". (Så lite jag visste, och sån tur att jag hade fel. Killen blev nämligen mitt livs kärlek, maken). 

Hur som helst, några veckor gick, och jag o syrran var ute på disco en lördagskväll. När vi står där på dansgolvet ser vi en kille stå för sig själv vid sidan om, och se lite vilsen ut. Syrran går fram och kramar om honom, och de pratar en stund. Själv står jag kvar på dansgolvet och dansar lite allena för mig själv. Naturligtvis frågar jag syrran när hon kommer tillbaka vem denna okända kille var. Då tittar hon ytterst oförstående på mig och undrar om jag skojar. Kände jag inte igen honom?? Nope, det gjorde jag ju inte, aldrig sett honom förut! Men då visade det sig vara killen med förfesten, den söta (ex)tjejen och det stökiga köket. Men i minnescentrat min hjärna var det blankt där killens ansikte borde funnits. 

Efter det har jag alltid känt igen honom, killen/mannen/maken i mitt liv!