Åke the eel

Likt många barn hade dottern vattkoppor som liten. Hon var 2 1/2 år, och fick mängder av elaka koppor överallt. Och likt många föräldrar tyckte vi väldigt synd om vårt sjuka lilla barn. Som tröst i detta prickiga elände ville dottern ha en liten mal i ett akvarium. Andra fiskar var inte så noga, men en liten mal... När kopporna börjat torka upp åkte vi alltså iväg till närmsta zoo-butik, dottern med mössa nerdragen för att dölja de halvtorra kopporna i ansiktet. Tre platys och en mal senare åkte vi hem, med en dotter så glad!

Livet i det lilla akvariet flöt på. Nån fisk dog, andra ynglade av sig, nån kom till, och malen fick köpas ny ett par gånger. Det var visst inte algigt nog. Så blev dottern kär i en söt liiiten rödsvartrandig ål på zoobutiken. Den köpte vi med, och gav det exotiska namnet Åke. Åke ål. Varför just namnet Åke? Jo, jag skulle operera min rygg, och min ryggläkare hette Åke (heter). Dottern hade träffat honom, och där fanns ett fint akvarium i väntrummet. 

Tiden flöt på, ryggoperationsdagen närmade sig, och jag nojade mig över Åke åls hälsa. Han blev som en voodooål. Mådde Åke ål bra, då mådde också Åke doktor bra. Jag kollade till den där lille ålen frekvent, men allt var lugnt inför operationsdagen. Jag började tro att det hela faktiskt inte var något att oroa sig över, Åke ål mådde ju fint. Men så, dagen innan operationen, hittade jag inte den lille ålen. Jag tittade överallt, men ingen ål. Som en besatt satt jag vid det lilla akvariet för att se om Åke kom fram. Men icke. Jag var bergfast övertygad om att operationen var inställd och att Åke doktor var sjuk, trots att maken förklarade det orimliga sambandet mellan en liten ål och en överläkare i kirurgi. 

-Vem som fick rätt? Maken såklart! Operationen gick finfint. 

Men Åke Ål såg vi aldrig igen.