Min hjärna vill alltid något helt annat än vad min kropp har lust med. De två battlar ständigt om vem som ska bestämma över mig. Oftast säger hjärnan "Ja" och kroppen "Nej". Hjärnan säger "Ja, det vill jag", medan kroppen sätter käppar i hjulen med sitt "Nähädu, det tänker jag INTE göra".
Så vem lyssnar jag då på?
Halvsvår fråga.
Alltså, jag vill ju oftast som min hjärna, vi är relativt välsynkade och eniga om hur vi vill leva vårt liv. Det vill säga; okomplicerat, aktivt, påhittigt, kreativt, bejakande, vänligt. Men kroppen är som en grinig surkärring ibland. Ni vet, en sån där trist sak som bara vill sitta i sitt soffhörne med ett komplicerat broderi och örtte och gnälla över alla små gnällbara ting som kan tänkas finnas. Ofta försöker vi övermanövrera bort surkärringen, jag och hjärnan, och tvingar kroppen till glada små JA. Och det går faktiskt, tro´t eller ej. Det gäller bara att bestämma sig för vem som ska bestämma, vem som är bossen över en själv.
Som idag, när yours truly hängde med till simhallen. Simborgarmärket skulle bärgas av dottern och hennes kusiner. De simmade sina längder u.a och med bravur. Även syrran simmade som en fena. Själv styrde jag min kropp framåt i en slags egenkomponerad simvariant. Ömsom enarmad bröstsim, ömsom flytande ryggsim med småsparkar, ömsom ett egnenkomponerat och enarmat crawlliknande simsätt, ömsom hitta-på-sim och ömsom gick jag på botten. Kvitt samma, en 200ing bidde det i alla fall, fast på mitt eget sätt. Alla sätt är dåliga utom yours trulys sätt, som jag brukar säg´. En sanning värd att minnas.
Men trampolinen sparar jag till en annan gång, en vill ju liksom inte överglänsa för mycket ; )
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar