I egenskap av lillasyster har jag hela livet haft en naturlig idol och förebild - min 14 mån äldre storasyster. Som barn ville jag vara precis som min syster, jag ville se ut som hon, gå som hon, hoooon... Nu såg vi iofs rätt lika ut, men i mina ögon var det milsvid skillnad mellan hennes blonda hår och mitt råttröda. Men en fin förebild har hon varit min kära syster, tillika min allra bästa vän. På många sätt skiljer sig våra liv åt nu för tiden, men när vi träffas är det samma innerliga systerskap nu som när vi växte upp. Som tur är ses vi rätt ofta, så inga kossor på isen där inte. Vi har suttit på cafe timme ut o timme in och pratat, tills personalen skickat med oss take-awaykaffe så de kan stänga, och ändå inte vara färdigpratade.
Däremot har jag skippat det där med att vilja göra som syrran, det håller liksom inte när min axel underkastat sig sin sjätte operation, är stelopererad och ondsint, och min syrra är duktig på exempelvis att skida. Idag har hon åkt sitt livs första Vasalopp, och det med stor bravur och glädje. Jag har suttit klistrad vid TVn ochVasaloppsappen och hejat med blåbärssoppa och kanelbullar hela dagen. Så himla stolt över min syster!! Å andra sidan vet jag att hon är lika stolt över mig när jag får någon bok publicerad, då är det hon som hejar på och stöttar mig. Same same but different, är nog en lämplig sammanfattning på mig och syrran!
Här följer en haiku dagen till ära:
Haiku: Vasaloppet
Målet gör resan
beundransvärda stavtag
nio långa mil
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar