torsdag 23 april 2015

Ibland personlig, aldrig privat

Även om livet är fullt av händelser kan en ibland hitta känslan av att inte ha någonting att skriva om. För saker som händer runtomkring har en ingen lust att berätta. Man väljer ju själv vilken bild av sig själv man vill att andra ska ha av en. Det finns dem som identifierar sig med en sjukdom eller funktionsnedsättning, andra identifierar sig med sitt yrke, ytterligare andra med någon speciell förmåga, idrott, eller kanske sitt utseende. Det där skiftar ju såklart. Själv vill jag identifiera mig som författare för tillfället!

 Ni vet de där stolarna vi sitter på? Underst hittas den privata, i mitten den personliga, och överst den professionella stolen. Sitter vi på den professionella stolen kan vi vobbla och ramla av hur mycket vi vill, där är bara vår yrkesroll som kan ta skada. Den stolen får ta emot skit och kritik, och det är dess roll.  På den personliga stolen måste vi ha en viss dos av försiktighet, för vobblar och ramlar slår vi oss litegrann. Sedan har vi vår skyddslösa privata stol kvar. Och den mina vänner, den måste vi vårda och akta. Där ska vi bara släppa in dem vi litar på. Så när jag blöggar håller jag mig till de två översta stolarna, och skriver ganska neutralt med en hint in i det personliga. Jag skyddar min privata stol med näbbar och klor, ingen kan rubba mig där. Så det är därför min blogg kan te sig lite ointressant eller oinspirerad ibland. Jag blir aldrig privat. Inte till dig min kära blögg, inte till Facebåk, inte Instagräm, inte inget. Bara irl, med mina nära och kära. Alla har vi olika modeller på våra stolar, det som är en del av min privata stol kanske är en del av din personliga. Vi kan mao inte artbestämma varandras stolar! Exempelvis så är min axel personlig, men mina födelsemärken privata. Min kärlek till min make är personlig, men vad vi gör för att visa vår kärlek är privat.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar