Att ha en flytande comfort zone

I mångt och mycket är jag en lite feg och försiktigt person, som inte vill ta stora risker i livet. Jag gillar det som är invant, bekant, tryggt, säkert. Ogillar i hög grad konflikter och obekväma situationer. Nu är det nog många (!) av alla er läsare av blöggen som protesterar inombords. 

-Inte hon inte! Vadå invand och safe?

Och visst, jag kan hålla med. Som någon klok själ sa till mig: 

- Du har aldrig varit så där lagom, det svänger mycket i ditt liv! 

Och så är det. Min axel till exempel. Den är inte så värst vanligt eller lagom dålig, den är världskänd på grund av sin uselhet och oförmåga att läka. Har till och med varit ett diskussionsämne på konferens i USA. 

 Att ha tålamod, vänta, avvakta, skjuta upp, är inte min melodi. Saker ska helst hända på direkten, inte nån avlägsen gång i framtiden. Men ändå. Ändå gillar jag det välkända och invanda när det gäller många saker i mitt liv. Som jobb, boende, familj. Nu har jag ett nytt yrke, men inget nytt jobb. Har ingen längtan efter för stora nya utmaningar i arbetslivet, jag trivs i välkända miljöer och situationer. Tryggt och bra. I mitt författande är det precis tvärtom! Där trivs jag i n t e i det välbekanta och invanda. Vill hela tiden sträva ut från min comfort zone, söker mig mot utkanterna av min proximala utvecklingszon. Har precis fått mitt diplom för genomförd grundkurs i poesi. I kursen fick jag möjlighet att skriva den form som anses svårast; en sonett. En sonett består av 4 verser. Såklart jag ville göra det, challange accepted, jag älskar att göra saker som jag får höra är väldigt svåra. Då triggas yours truly igång! När sonetten var i hamn då, vad återstod då som var steget svårare att skriva? Jo, en sonettkrans. Dvs 15 sonetter, där sista raden i varje sonett bildade första raden i nästa. Den 15:e sonetten är första raden i de 14 föregående, och ska sammanfatta hela sonettkransen!! Puh, den tog sin lilla tid kan en säga. Funderar på att lägga upp sonettkransen här på blöggen, en sonett om dagen, som en följetong. Vad tror ni om det? 

I övrigt rider jag på en euforisk våg över min och Vanessa Lopéz bok som kommer släppas på Vombat förlag till sommaren. Innan Priden i Stockholm. Jag hade länge en dröm om en bok jag ville skriva. En bok som låg långt utom räckhåll för min proximala utvecklingszon, en bok jag visste att jag inte skulle kunna skriva själv. Trots att jag stötte på patruller kunde jag inte släppa min bokidé, jag hade en stark inre önskan om att det skulle gå att genomföra. Jag var tvungen att försöka iaf, så fick det väl gå som det ville. Och nu, nu är det skriven!!! Jag är så galet stolt över både boken och mig själv. Att jag kom i kontakt med Vanessa är en match made in heaven. Och visst är det väl så? Att en ska inte ge upp, utan våga satsa på att genomföra sina drömmar. Ibland går det faktiskt vägen : )