onsdag 3 september 2014

"ska jag bo i denna trista stad nu!!!?"

Ovanstående bloggrubrik var dotterns första, lite teatraliska, uttalande när hon satte foten på Landvetter efter Nepaläventyret. Och som jag höll med henne. Sverige känns på många sätt så standardmjölkigt, så pk, så korrekt, så försiktigt, så, ja, tråkigt...Tror att inte bara Nepal skulle kunna ha mycket att lära från Sverige, Sverige skulle också i hög grad ha mycket att lära från Nepal. Förutom trafikvettet, och trafikreglerna då, såklart, där finns inget jag rekommenderar från Katmandu.  Inte ens att det mitt i värsta rusningstrafiken ligger diverse djur och solar/slöar/sover/är döda mitt i vägen... För det är lite obehagligt.

Men nu är vi hemma, back to work, back to school, back to reality. Och ska jag berätta en hemlis för er så är det ganska skönt. Men schhh, säg det inte till nån. Det var riktigt kul att komma tillbaks till jobbet idag, efter 9 veckors semester. Träffa alla igen. Men visst, vi lämnade en smula av våra hjärtan kvar i Nepal, det är sant. Och visst, vi satt på planet hem och planerade för hur vi skulle kunna åka tillbaka så fort som möjligt. Helst på samma premisser, men gärna inkl en liten trekking upp i nån liten Himalayatopp. Bara en liten en. Det räcker för oss. Här hemma packar jag upp min resväska långsamt. En sak i taget. Luktar på de nyköpta kläderna, mmm, de luktar underbart. Lite som de gjorde från Indien, men inte lika uttalat. De luktar hotellet, rökelse, kryddor, tyg och leende människor. Jag packar upp njutningsfullt och långsamt, nån sak i taget om dagen. På så sätt varar semestern lite längre.

2 kommentarer:

  1. Välkomna hem, från en resa som låter helt underbar.

    SvaraRadera
  2. Välkommen hem! En resa lever kvar i minnet, upplevelsen av den finns alltid kvar!

    SvaraRadera