onsdag 9 juli 2014

Jag + kändisar = pinsamt, tagning 2

Häromdan skrev jag om mitt möte med Christian Kjellvander. Och hur pinsamt mötet var... Sanningen är, att det bara var halva sanningen. En gång tidigare har jag träffat på en kändis. Träffat på = pratat med. Det var också på Öland. På Kackelstugan. På sommarkonsert. Med maken. För exakt ett år sedan. Vi skulle nämligen se en av mina, genom alla kategoriers och tiders, mesta favoriter. Uno Svenningsson. Vi hade egentligen inte biljetter, men tack vare min snabbtänkta, snabbfotade, och cashförsedda make fick vi komma in. Lyckan var total. Jag såg hela konserten med gåshud, ståpäls och lyckosvindel. Efteråt signerade Uno cd-skivor. Jag hade inga pengar att köpa cd för. Men jag ville ju prata med Uno!!! Så jag trippade dit. (Önskade att jag druckit mer öl, så jag skulle kunna skyllt mitt uppträdande på det). Sa "Uno? Uno!!" "Jaa..." sa Uno. Jag fortsatte "jag har inga pengar kvar, de gick till biljetter till din konsert. Så jag kan inte köpa en cd. Kan jag få ett foto ihop med dig ändå? Du har varit min idol i 30 år" (30 år!!! Hur tusan fick jag ihop det...) Uno svarade ett "javisst", ställde sig upp, lade armen runt mig och log vackert. Jag log nervöst. Allt hade ju kunnat sluta där, och jag hade kunnat rädda mitt kändisanseende. Men icke. Icke. Jag kunde inte stoppa mig, munnen fortsatte att prata utan att hjärnan kunde stoppa den "Du är mitt första kändisfoto. Jag har aldrig tagit kort tillsammans med en kändis förut, för jag ville att du skulle bli min första" (hjälp!!! Vad säger jag??) Så jag försökte rädda upp situationen "Ja, mitt första foto med kändis alltså. Du är min absoluta favorit. Det är bara dig jag vill ta ett foto tillsammans med!"
Precis då hade maken knäppt två-tre bilder på oss, så jag tackade för mig, för en grymt bra konsert, sedan drog maken med mig bort. Vi promenerade hem den kvällen till mina föräldrars hus. Det blev en låååång promenad. Det gick nämligen inte så fort. Jag skrattade så jag inte kunde gå!! I kombination med kissnödighet. Vilket gav att jag, med jämna mellanrum, var tvungen att sätta mig vid vägkanten och skratta. Med maken, som skrattade lika mycket han : )

4 kommentarer:

  1. Jag tror kändisar är ganska vana... Jag skulle själv aldrig ens vågat gå fram och alltså inte ens fått ett kort, så det kan ju vara värt att göra bort sig lite, glädja omgivningen och få med sig ett foto hem!

    SvaraRadera
  2. Haha, ja, en får tänka så : ))

    SvaraRadera
  3. Tack för den här Malin. Jag skrattade högt. :-)

    SvaraRadera
  4. Är det någon man ska "säga bort sig" inför så är det nog en kändis, jag kan tänka mig att de får höra det mesta. Fast ... han kanske också skrattade på hemvägen. Fint foto!

    SvaraRadera