Hur handlar man i en mataffär?

Inser att en era snart går i stupet, blogg100 är inne på dag 99. Imorgon är det slut. Över. Finito. Men jag har under dessa dagar fastnat för bloggande. I många år har jag tänkt på att blogga. De senaste 10 åren i alla fall. Jag hade så mycket intressant på gång då, i olika omgångar: ryggsteloperation, adoption, studiemotivation... För att inte nämna följetången med min unikt katastrofala axel. Men den gled iväg, bloggstarten. Så tusen tack Blogg100 för att du sparkade igång mig!!

Däremot har jag märkt att jag inte blir privat i det jag skriver. Vissa bloggar liksom från insidan på sig själva, inifrån sitt liv, sina tankar, sina känslor och upplevelser. Det kan inte jag. Jag skrapar bara på den personliga ytan av mig själv, blottar små glimtar, och lägger ett skyddande lager av distans över. Men blogga, det kommer jag inte sluta med!!

Idag var vi på Coop, maken, dottern och jag. Det händer i stort sett aldrig. Maken är en handlingarnas man. Jag är hopplös i en mataffär, någon så ineffektiv som jag blir där, går inte att finna annorstädes. Och långsamt går jag, som i seg kola, hur mycket jag än försöker gå snabbare. Det går bara inte! Maken kan exempelvis skicka iväg mig att välja bröd. Eller ännu svårare, knäckebröd. Himmel o pannkaka, går ju inte att välja! När maken snurrat runt hela Coop och fyllt matvagnen, och sedan ska hitta mig och se hur det gick för mig med mina inköpsuppdrag, kan jag fortfarande stå och vela vid brödavdelningen...

Och när dottern är med förhöjs inte direkt effektiviteten direkt. Idag gick hon runt i ett pågående anfall av det 7 1/2åriga fenomenet "fnittersjukan". Oerhört smittsamt, måste jag säga. Hon petade in sitt pekfinger i min midja, och sa "Pet, pet, pet". Igen och igen. Och tyckte själv att hon var oerhört skojig. Naturligtvis kunde jag inte hålla mig för skratt. Vi inspirerade liksom varandra! Hon fick iaf köpt sig en resväska, matchande med klänningen för dagen : )