Får jag vila mot din axel?

Jag var på vårdcentralens drop-in i torsdags. Dagen före midsommarhelgen. Kan säga att jag inte var direkt ensam. Men på ett sätt gillar jag väntrum. Allla är i ett sammanhang, i liknande situationer. Olika problem, men samma intentioner: Att få hjälp, att må bättre, att träffa någon som kan laga det som är fel i en.

 Jag tillbringade ett par timmar där i väntrummet, kilade då och då in till nån sköterska, till labb, till doktorn, och så en vända till. Studerade mina väntande medmänniskor i smyg. Vissa såg så ledsna ut, trötta. Andra sprang omkring och skrek efter en det ena, en det andra. Hittade till slut en leksak eller en bok som avledde dem, distraherade dem, fick deras uppmärksamhet. Dessa var barn. Andra var gamla, som jag kunde hjälpa med kaffemaskinen och bli lite hjältinna. Där jag satt i en soffa började jag bli så trött och sömnig. Då kom en äldre herre och satte sig bredvid mig. En sån där fin äldre variant av manssläktet, med vitt fluffigt hår. Som var välrakad, välklädd, välluktande och välbyggd. Hans  flanellskjortbeklädda axel såg ut som en sån där skön axel att somna emot. Jag satt och funderade på att fråga "ursäkta mig, får jag vila mitt huvud mot din axel en stund. Jag är så trött..." Men jag gjorde det inte. Såklart. Så gör man ju bara inte, det går inte för sig. 

Igår var det midsommarafton. Vi var på en förunderligt, vidunderligt, härlig midsommarfest. Yours truly festade till det med midsommarnaglar:

Och övertalade artrosfingrarna att virka midsommarblomdiadem till dottern:

Idag är det en riktigt bra midsommardag, och jag tror jag ska gå på min mammas linje: att införa annandag midsommar. För att, enligt mamma, få en ursäkt att äta fin mat och ha lite festkänsla en dag till!!