Ja, så låter det i mitt huvud, och imaginära tårar samlas för att demonstrera sitt missnöje över utflugna ugglor.
Dottern saknar dem också, det är uppenbart. Detta fotot på Lilli har vi skrivit ut, placerat i en fin ram, och så har dottern tagit med det till skolan.
Nåväl, dottern är en handlingens kvinna, trots sin ringa ålder. Och med ugglekidsen utflugna ska här inhämtas nya djurprojekt, tänker dottern, och tar sikte på dammbrunnen. Där vimlar det av vattensalamandrar, dottern och de andra barnen i området brukar stå och håva in de slemmiga små ödlorna. Och sedan, som goda djurvänner, släppa ut dem igen. Så de har några att fiska upp dagen efter också!
Dottern hade dock inte sin sökradar inställt på salamandrar idag, utan grodyngel : o -Neeeeeej!! Ekade det i både mig och maken när vi såg den. (Vi är lite lätt grodyngelbrända från förra året). Maken är duktig, han säger ett rungande NEJ till grodynglen. Jag tittar på dem, de är 3 1/2 st och väldigt små. Dottern tittar bedjande på mig. Jag kapitulerar. I år också. Men inga fler, tre räcker i år. Dottern nickar, -Jodå, det blir bra. Inga fler!
Jag fattar ändå inte riktigt grejen. Att fylla upp tomheten efter uggleungarna med grodyngel?? Men dottern walks her own way, är såå nöjd med sitt handlingskraftiga tilltag!
Men grodor är ju supersöta!
SvaraRaderaHmm, jo, visserligen. Ibland. Ute. Ganska långt ifrån mig. : ))
Radera