De hade alltså varit på nattäventyr och sedan klättrat in i holken igen. Dessa ungar...Och nu, på kvällen sitter lilla Lilli kvar, mol allena. Hon tittar mot holkhålet, där två av syskonen sitter och fegar ur, de vågar inte hoppa ner. "Chickens" tänker Lilli kaxigt.
Föräldrarna tjatar och tjatar i skogen, och nu precis hörde vi den femte ungen (Skimra) svara inifrån skogen. Hon lämnade holken på påskdagen. Vi människoföräldrar har varit lite oroliga för henne, tänkte att något kanske hänt, men hon verkar alltså må bra!
Ibland kan jag känna mig som en tjatig morsa till dottern, men inser att det är en piss i Mississippi om man jämför med mamma Kattuggla. Och pappa Kattuggla ska vi inte prata om, han är likadan. De har synkat sitt tjat också och sina röster, de härmar den andras sätt att uttrycka sig. Ett himla liv, med andra ord! Och, precis som för oss människor, hjälper det sällan med tjat. Ungarna stannar i holken trygga famn tills de själva bestämmer att de ska därifrån. Punkt och slut. Personligen tror jag de är rädda för de elaka skatorna, som trakasserar familjen med sina illvilliga näbbar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar