lördag 5 april 2014

Ni män pratar...

Ni män pratar om att vara bakis. Men ni ska veta hur det känns när en kvinna är riktigt förkyld. 
Jag kan tåla ganska hög dos smärta, gnäller inte över smärtsamma undersökning med långa nålar eller när jag får elchocker i armarna. Inte heller klagar jag över att vara unik pga Världens Sämsta Axel, eller när jag fastnar i kläder i provrum och får ringa efter förstärkning. Men när jag är förkyld. Då är det synd om mig. Då blir jag gnällig och självömkande, klagar och grinar. Ibland förstår folk inte hur jag kan hålla mig så positiv när jag har en parasiterande ondaxel. Näe, det fattar kanske inte jag heller, det är säkert därför det går så bra. Men nu är jag förkyld. I alla falla lite. Tillräckligt för att gnälla. Känner obekvämheten smyga sig på mig i takt med förkylningen. Jag är sömnig och opasslig. Skulle helst ligga i sängen och tycka synd om mig själv. Men egentligen är jag så väldigt lite förkyld, så lite att det säkert är borta tills imorgon. Men ikväll, ikväll tycker jag lite synd om mig själv! 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar