Hur som helst, när jag satt där kom sköna dofter inringlande i näsan. Det var mina små luktvioler, som luktar barndom hos farmor och farfar, som blandades med grillande laxar. Personligen tycker jag betydligt bättre om den ena doften än den andra, men inget slår min favoritlukt jag hade som barn; lukten från utblåset på dammsugaren. Jag tyckte det var den bästa lukt som fanns, försökte göra mig små ärenden runt omkring dammsugaren när någon dammsög hemma bara för att få dra in lukten djupt i näsan. -Ahhhh. Har för mig att skämdes lite, och försökte lukta i smyg, när den som dammsög inte tittade. På mitt rum hade jag en doftkrusliknande porslinsklocka med kemisk doft av ros i. En souvenir jag fått från någon, tror jag. Jag kommer ihåg att jag önskade att det skulle finnas en likadan med dammsugsdoft. Men det sa jag aldrig till någon. Än idag smygsniffar jag på dammsugare in action : )
När det gäller ord var mitt finaste ord som barn polygrip. Eller tja, det är faktiskt mitt finaste ord fortfarande! Vet inte varför, men det är ett så genialt vackert och melodiskt ord. Polygrip...po ly grip. Som barn älskade jag det. På nåt sätt gillade jag även verktyget polygrip, tyckte det var estetiskt tilltalande. Jag kommer ihåg en gång för några (läs ca 20) år sedan när jag spelade ett sällskapsspel som hette "het potatis", och man skulle snabbt säga sitt vackraste ord. Jag sa såklart "polygrip" - och blev diskad!!! De andra trodde inte på att jag tyckte det var en fint ord på riktigt, de trodde att man måste gilla sommaräng, regnbågsskimmer osv. Men det är fascinerande med ord. En del ord är fula men representerar något vackert, med andra ord är det tvärtom. Då gäller det att göra skillnad på ord och föremål. Till exempel urinoar, det är ju ett fint ord men fult föremål. Tvärtom mot ros, väldigt tråkigt ord, men väldigt vackert föremål. Vissa ord har båda delarna, som gryning. Gryning har allt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar