Jag har så otroligt dåligt ansiktsminne, är i stort sett ansiktsblind. Alltså, mitt eget ansikte kommer jag ihåg, och de andra människorna jag träffar på ofta i mitt liv. Dvs familj, (såklart) kollegor (hyfsat), grannar (selektivt), nära vänner (alltid). Människor jag aldrig känner igen är sådana som jag borde känna igen och blir stressad över att jag inte gör det. Här hittar vi släkt till ingifta släkten, kompisars kompisar, perifera nästankompisar, och framförallt... Föräldrar m.m till barnen på förskolan där jag jobbar. Jag har otroligt dålig koll på vem de ska hämta, brukar gömma mig och putta fram en kollega. Finns det ingen kollega brukar jag svara svävande "de är här nånstans", "de var precis här" eller dyl. Eftersom jag ofta inte vet om det är en han eller en hon som ska hämtas säger jag de. Hen har jag inte lärt mig än, känns obekvämt.
På fester kan det bli riktigt pinsamt. Eller tja, på fester blir det ofta pinsamt faktiskt. Jag vet aldrig vem jag känner. Hur hälsar man då? Att krama en främling blir ju fel, att inte krama en kompis blir också fel. Ibland hälsar jag fint i hand, och får höra att vi träffats ofta. Då slutar jag hälsa i hand, och får höra av någon annan att jag är dryg som inte hälsar. Ni fattar grejen va?
Nä, man skulle ha minne som en elefant, de glömmer aldrig ett ansikte, eller ett namn på någon, som de har träffat. Där ligger jag i lä, glömde bort namnet på denna vackra elefant innan jag hann säga hej till den!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar